Till minne av kära familjemedlemmar

Nog känns livet väldigt orättvist när så många trista händelser kommer slag i slag. Hardy var en dotterson till vår gamle Leo. Hardy kastrerades i januari 2015. Vår tanke var att Hardy skulle leva sitt liv som pensionär här hos oss i många år till... men riktigt så blev det inte.

Hardy var otroligt lekfull och hans dotter Estelle, som flyttade in i april 2015, blev hans bästa lekkompis. De busade, jagade varandra och lekte trots att Hardy ändå hunnit fylla 7 år och Estelle var bara kattunge. Hardy visade inga som helst tecken på att må dåligt.

En sen torsdagskväll, den 11 jun 2015, låg Hardy och sov i klätterställningen i köket. Vi hörde ett "irriterat skrik" ungefär som om två katter slåss och började omedelbart se oss om efter två slagskämpar men allt var lugnt men så kastade vi en blick upp mot Hardy uppe i klätterställningen och fick då se att han låg med huvudet hängande utanför hyllkanten och saliven rann ur hans mun. Vi lyfte omedelbart ned honom men det var redan för sent, han dog förmodligen i samma ögonblick som han skrek till.

Han obducerades av SVA men man kunde inte hitta någon annan orsak än en cirkulationskollaps förmodligen på grund av hjärtarytmi.

Varför skulle detta hända - en till synes fullt frisk katt med god aptit, leklust och myskille med stort hjärta - varför, varför....... Vi hppas innerligt att det en dag går att utröna varför katter ibland dör utan att det finns en rimlig förklaring.....

Hardy, du fattas oss alldeles kopiöst mycket. Vi har ännu inte riktigt kunnat "smälta" att detta verkligen hänt och den stora frågan VARFÖR får vi nog leva med....

Älskade Hardy, hoppas du hittar en mysig lekkompis på andra sidan Regnbågsbron så ses vi säkert snart igen.....

Lille Prinsen hann bara bli ca 3 veckor gammal. Han utvecklades väldigt fint de första två veckorna men därefter började problemen, han ville inte äta och hade väldigt svår för att andas. Vår veterinär röntgade och såg då en deformering av bröstbenet, som buktade inåt, vilket gjorde att hjärta och lungor inte fick nödvändig plats när han växte sig större. Det fanns inget annat att göra än att låta honom somna in.

Vi saknar dig jättemycket lilla Prinsen och hoppas att du har det bra på andra sidan Regnbågsbron.

Odin, eller Mozart som du hette hos din familj, skulle bli vår nästa avelshane efter Vargtass. Mozart bodde hos vår dotter Maria, där också vår nya hona (nu kastrerad) Zelda bodde. Det visade sig långt senare att Zelda bar på någon "aggressiv" stam av coronavirus, som självklart smittade till Odin. Han visade inga sjukdomstecken, men när en bror till Odin dog i FIP testade vi alla våra katter och vi drog en suck av lättnad när Odin INTE var bärare av coronavirus.

Odin flyttade hem till oss igen (juni 2014) för att låta Zelda läka ut sitt virus i lugn och ro, men vi visste inte då att det redan var för sent. Viruset hade muterat och Odin blev dålig under hösten 2014. Pälsen blev glanslös, han åt fruktansvärda mängder mat men blev bara magrare och magrare. Den 15 okt 2014 avlivades han hos vår veterinär på grund av misstänkt FIP.

Odin obducerades och man kunde se att hans sjukdom hade orsakats av sviter efter en genomgången coronavirusinfektion.

Alla som någon gång sett en älskad katt insjukna i denna fruktansvärda, muterade form av coronaviruset, FIP, skulle nog önska att all coronavirussmitta bland alla katter skulle kunna behandlas eller helst utrotas så att inga katter skulle behöva drabbas igen. Vi gör åtminstone vårt bästa för att hålla vårt katteri så coronavirusfritt som möjligt i fortsättningen.

Mozart-gubben, du fick ett kort men dock lyckligt liv - önskar verkligen att du skulle sluppit detta. Vi tänker alla på dig och vi kommer aldrig att glömma vilken underbar kille du var! Kram på dig och sov i ro till dess vi får ses igen....

Leo, vår älskade store clown, tokstolle, myskille - ja allt positivt man kan tänka kunde man säga om Leo. Det är nog den underbaraste katt vi någonsin haft äran att lära känna. Det finns absolut bara varma minnen när det gäller Leo.

Han blev pappa till flera av våra kullar under åren 2005 till 2010 då han kastrerades. Han hade börjat få problem med förstoppning, någon typ av förstorad tjocktarm som kallas mega-colon. Detta gjorde att han drabbbades av förstoppning några gånger per år och mådde riktigt dåligt. Trots att vi medicinerade regelbundet så kom perioderna av förstoppning hela tiden tillbaka. Och hans förstoppningar var varje gång lika svåra att häva, inget hjälpte annat än ren manuell rensning av tarmen hos vår veterinär.

Efter cirka 4 års kämpande med medicinering, motion (lite svårt att få honom att samarbeta när det gällde motion), bantning mm så tyckte vår veterinär sommaren 2014 att det nu var dags att låta Leo slippa sitt lidande och den 5 aug 2014 tvingades vi låta honom somna in för hans egen skull.

Lika stort avtryck som du satte i vårt liv - lika stor är saknaden efter dig Leo. Det är nästan så jag kan "se" dig ibland ligga och sova i tvättstället som var din favoritplats eller ta "främsta/närmaste" platsen på golvet vid köksbänken när det vankades mat. Jag hoppas du nu har all mat du behöver och vill äta - det var ju din favoritsysselsättning..... Sov gott du store härlige kille - vi ses igen.......

Lilla Ninnifee utvecklades inte som en kattunge normalt skulle ha gjort. Hon hade svårt att röra sig, springa och hoppa och visade tecken på att ha ont.
Röntgen visade att hon hade missbildade ryggkotor och det bedömdes att hon med all sannolikhet aldrig skulle kunna få ett normalt och smärtfritt liv.

Hon fick därför somna in. Vi saknar dig mycket lilla Ninnifee och hoppas att du har det bra på andra sidan Regnbågsbron.

Älskade, härliga, underbara Isadora. Hon blev bara 3,5 år gammal. Hon visade inga som helst tecken på sjukdom och var besiktigad hos veterinär i slutet av september 2012 eftersom hon då skulle omplaceras till en familj som Per-Arne kände via sitt arbete.

Den 12 oktober, alltså bara några veckor efter omplaceringen hittade familjen Isadora sovande bakom en gardin. Hon hade suttit på fönsterbrädan ovanför när de gick till sängs kvällen innan. De trodde hon sov men när hon inte dök upp för att äta sitt morgonmål så upptäckte familjen att deras ny familjemedlem dött under natten.

Underbara Isadora, du är dubbelt saknad - både av oss och av din nya familj. Du finns i allas våra tankar!!! Sov i ro du lilla vän - Vi ses igen på andra sidan Regnbågsbron...

Alice var den enda honan som föddes i vår allra första kull. Självklart skulle hon stanna hos oss. Hon blev själv mamma till tre kullar under åren.

Efter att hon blivit kastrerad insjuknade hon vid två tillfällen i vad veterinärerna tror var bukspottkörtelinflammation. Andra gången det hände blev hon mycket dålig och fick sondmatas fram till sitt tillfrisknande. Efter denna händelse blev Alice irriterad i munslemhinnan och likaså neråt i halsen. Vi medicinerade henne men så fort medicinerna togs bort så återkom problemen.

Efter att "resultatlöst" ha provat "allt" för att hjälpa Alice med hennes irriterade slemhinnor i munnen så ansåg vår veterinär att vi borde låta vår älskade Alice somna in. Det kändes som det mest humana beslutet att ta så Alice fick somna in lugnt och stilla den 31 jan 2012. Men oj vad vi saknar dig lilla gumman - om du bara visste..... Sov gott vännen vi kommer att ses igen vid Regnbågsbron...

Terracotta, eller Corinne, som hon kallades av fodervärden, Susanne. Corinne bodde hos Susanne ända från ankomsten till Sverige som kattunge.

På Luciadagens morgon 2011 hittade Susanne sin älskade Corinne liggande död på hallgolvet. Corinne hade varit sitt vanliga spralliga, glada "kattjag" och det fanns absolut inga tecken på att hon skulle må dåligt på något sätt.

Corinne blev obducerad och helt nyligen kom utlåtande - något svar på funderingarna var det inte tyvärr. Obduktionen visade ingenting - den gav inga som helst svar som kunde förklara varför Corinne dog en sådan plötslig och oväntad död. Den enda "förklaringen" var att - "sådana här hastiga, oförklarliga dödsfall är inte helt ovanligt hos djur".

Visst hade man önskat att det funnits någon mer rimlig förklaring till hennes död men för Corinne själv var den föhoppningsvis snabb och utan plågor.

Sov så gott, Corinne - du fantastiska katt som din foderfamilj aldrig glömmer. Vi möts igen på andra sidan Regnbågsbron. Din kära matte Susanne tänker på dig varje dag och för er två kommer återseendet vid Regnbågsbron att vara mer än magiskt.

Vår store, enormt vackert silvershadedfärgade röde kille, bodde först hos fodervärd men flyttade hem till oss i början av oktober 2011. Efter någon vecka här hemma var han som "barn" i huset och kom bra överens med de övriga katterna. Kris temperament var något utöver det vanliga, en helt fantastiskt mysig katt som verkade finna sig tillrätta överallt och med alla.

Sista helgen i oktober verkade han lite trött och irriterad från ett öra och fick tilltagande andningsbesvär. Måndag blev det veterinärbesök och efter en lungröntgen fick vi åka till Djursjukhuset i Öjebyn för vidare kontroll. Här upptäcktes att det fanns vätska i brösthålan och Kris blev inlagd för att dränera bort vätskan. Han hade också en kollapsad lunga och bara 25 % funktion på den andra lungan. Onsdag morgon den 2 nov 2011 fick vi det otroligt tunga beskedet från Öjebyn att de hade gjort allt i deras makt för att få bort vätskan men utan att lyckas och de ansåg att han skulle få somna in för att slippa plågas mera.

Efter obduktion fick vi detta svar från veterinären i Öjebyn:
"Nu har äntligen provsvar kommit på Kristoffer. Jag kan börja med att lugna er, det rör sig inte om FIP. Han har fått en mycket kraftig bakterieinfektion i bröstkorgen med övergrepp på båda lungorna och även till viss del på hjärtat. Man vet inte varför katter får denna typ av infektion men det finns några teorier. En smittväg kan vara att man får ner något föremål i lungan, t ex mat, av någon anledning. Dom kan också få smittan genom hematogen spridning, dvs via blodet. dom kan få ett sår i huden där bakterier tar sig in som sedan kan sprida sig till lungan."

Tyvärr så är detta allt vi vet och vi får nog aldrig riktig klarhet i vad som hände och hur det kunde hända så enormt fort.

Kris - du är enormt saknad - inte bara av oss utan även av din tidigare fodervärd. Vi kommer aldrig någonsin att glömma dig - du stora, snygga kille med ditt helt otroliga temperament.

Sov så gott, "Silverpojken", så ses vi på andra sidan Regnbågsbron.

Vår lille, vackre röde kille, med en födelsevikt som tydde på en stor, frisk och stark kattunge. Du ökade också fint i vikt första dygnet, men verkade sedan tröttna på att äta både av mammamjölken och vällingflaskan. Du blev bara 3 dagar gammal trots att du verkade så frisk och stark.

Lilla hjärtat, vi glömmer dig aldrig!

Sov så gott, "Lilla Röda", så ses vi på andra sidan Regnbågsbron.

Tyson var vår knävärmare, helst vid TV:n om kvällarna.
Han älskade alla människor och trodde alla om gott.

Han älskade dessutom mat och "friluftsliv" och efter det att vi flyttat ut till ett lugnt och i stort sett bilfritt sommarstugeområde fick han springa lös, men under uppsikt, i det fria. Han var en helt fantastisk musjägare och kom ofta och bjöd oss därhemma på sina egenfångade "delikatesser". Han var också en otroligt social katt som gjorde sig hemmastadd hos många av grannarna här i stugområdet.

Trots att han var kastrerad så behöll han sin plats som katternas "överhuvud" i kattflocken. När någon av de övriga katterna försökte "mucka gräl" med Tyson ställde han sig bara blickstilla och stirrade på den "muckande" katten. Den "muckande" katten gav då bara upp och gick sin väg utan bråk.

Tysons absolut allra bästa vän var Elvis. De två var i stort sett oskiljaktiga både utom- som inomhus. De "gick på tur" tillsammans i det fria och varje kväll tvättade de båda varandra väldigt noga innan de båda somnade i våra sängar.

Under sommaren 2010 insjuknade Tyson, han gick ner i vikt rejält och njurar, mage och framförallt leder fungerade inte som de brukade. Veterinärens råd var att låta honom somna in för att slippa lida. Vi kunde inte tänka oss att skilja de två bästa vännerna åt utan både Tyson och Elvis fick somna in tillsammans den 27 aug 2010.

Vi saknar er båda enormt mycket och det har tagit ett helt år för mig att orka skriva ner detta på hemsidan. Tyson, du skall veta att du även är saknad av många grannar både för din fantastiska sociala förmåga och för att råttbeståndet ökat alldeles för mycket nu när du inte håller ordning på det längre!

Tyson, mitt hjärta - ständigt saknad - det går inte en dag utan att jag tänker på dig!

Vi hoppas att du och Elvis har det helt fantastiskt tillsammans på andra sidan Regnbågsbron - vi ses där.......

Elvis var en otroligt snäll katt, ingen knäkatt direkt, men han ville alltid ligga tätt intill "sin" favoritmänniska, som i hans fall var matte.

Som kattunge var Elvis mycket tuff och orädd! Med stigande ålder blev han mer och mer försiktig och ängslig. Han blev till slut nästan "rädd för sin egen skugga". Eventuellt hörde eller såg han dåligt eftersom han alltid var så ängslig för allting.

Eftersom han alltid var en snäll katt och inte vill "mucka" gräl med sina kattkompisar så blev han de sista åren "mobbad" av de övriga hankatterna. När detta hände så kom alltid vår gamla huskatt Tyson till Elvis försvar och de två blev med åren alltmer oskiljaktiga. Varje kväll somnade båda i våra sängar efter att båda tvättat varandra både länge och väl.

Förutom oss tvåbenta så var Tyson Elvis absolut bästa vän och stora trygghet. Tyson insjuknade sommaren 2010, 14,5 år gammal och när vi stod inför det oundvikliga, att låta Tyson sommna in så kände vi att vi kunde inte skilja de två bästa vännerna åt, utan Elvis och Tyson fick följas åt över regnbågsbron tillsammans.

Vi saknar er båda enormt mycket och det har tagit ett helt år för mig att orka skriva ner detta på hemsidan.

Elvis, mitt hjärta - ständigt saknad - det går inte en dag utan att jag tänker på dig!

Vi hoppas att du och Tyson har det helt fantastiskt tillsammans på andra sidan Regnbågsbron - vi ses där.......

Vår lille, vackre blåe kille, som ökade så starkt i vikt första dygnet, fick mer och mer besvär med andningen under andra dygnet. Trots penicillinkur och stödmatning var annan timme så somnade han in på förmiddagen den 15 maj, bara 4 dygn gammal.

Lilla hjärtat, vi glömmer dig aldrig!

Sov så gott, "Lilla Blå", så ses vi på andra sidan Regnbågsbron.

Vår vackre rödsilverkille, "No Fear" eller "Curry-Jam-Jam" som han kallats här hemma - både för sin rödgula färg och för att han kurrat och kurrat och kurrat, har vi med obeskrivlig sorg i hjärtat tvingats låta somna in på veterinärs inrådan.

I samband med tandömsning vid ca 6 mån ålder fick Curry besvär av rött och inflammerat tandkött. Antibiotikakurer gjorde problemet lite bättre men aldrig helt bra. I samband med re-vaccinering i slutet av maj 2008 blev besvären i munnen ännu mer uttalade och Curry hade svårt att äta och han slutade också att tvätta sig.

Alla tänkbara behandlingar har testats men ingenting har hjälpt vår underbare Curry. För att han skulle slippa lida längre så fick han lugnt och stilla sommna in i augusti 2008.

Älskade, vackre och snälle Curry, ha det gott till dess vi en dag ses igen och tillsammans får följas över Regnbågsbron!

Marvin var vår "Filosof", som likt Tjuren Ferdinand "hellre ville sitta och lukta på blommorna än busa med de andra katterna".

Han rycktes hastigt och helt oväntat ifrån oss och vi saknar honom mer än ord kan uttrycka.

Älskade Marvin, ha det gott till dess vi en dag ses igen och tillsammans får följas över Regnbågsbron!

Obduktion nr 1: Marvin obducerades för att vi skulle få klarhet i varför han plötsligt somnade in. Obduktionen visade inga tecken på sjukdom och ingen HCM i hjärtat. Det enda man fann var "Leverlipidos" (levercellsförfettning), men inte av sådan grav natur att den skulle ha kunnat orsaka ett akut dödsfall.

I princip visar obduktionen att en fullt frisk katt dog en helt oförklarlig och blixtsnabb död.

Obduktion nr 2: Eftersom vår veterinär inte riktigt kunde nöja sig med det första obduktionssvaret skickade hon obduktionsmaterialet till några veterinärskollegor. Dessa gjorde en grundlig genomgång och har lämnat ett utlåtande som visar att Marvin verkligen hade HCM i hjärtat, men i sådan liten omfattning att det var nästan omöjligt att se. Om han hade fått leva till dess han blivit 8-9 år så hade kanske denna HCM-förändring kunnat ses vid HCM-test, men inte tidigare än så enligt dessa veterinärer.